Det är en härlig dag i slutet av sommaren när vi blickar ut över fältet i utkanten av Höganäs. Solen strilar ner genom den något molnbetäckta himlen. På marken trängs rödbetorna. Massvis med gröna blad dansar i den lätta vinden och sträcker sig spänstigt mot himmeln. Under skymtar man knallröd blast i en härlig färgkontrast som drar sig ner mot själva betorna som vilar i jorden.
– Som ni ser är blasten väldigt fin. Det tyder på bra rödbetor, säger Göran.
Göran har lantbruk i blodet. När familjen Gibrand kom till Steglinge gård på 60-talet var han bara barnet och som andre generationens lantbrukare bokstavligen lever han och andas odling.
– Fältet här var vi tvungna att så om då den första sådden regnade bort i ett skyfall som drog med sig allt. Jag var även orolig för andra sådden, men den satt sig.
Lantbruk är rena vetenskapen och att få höra om alla utmaningar gör en helt snurrig i huvudet. Förra året ställde torkan på våren till det vilket gjorde att det var svårt att få fram rödbetor i rätt storlekar. Som ett resultat tog den svenska säsongen slut tidigare än väntat. I år var det svårt att få tag på rätt fröer till bra pris. Och så vädret, som sagt. Ständigt detta väder. Istället för torka kom det i år regn i sjok som förde med sig helt andra utmaningar.
– Det är inte lätt. Potatisåret ser ut att bli tufft. Mycket regn över våra fält har gjort att potatisen ruttnar och det ser ut att bli stor brist, säger Göran och fortsätter
– Till rödbetan lyckades jag tillslut säkra fröer och jag är noggrann med hur jag sår. Och så tillsätter jag varsamt näringsämnen. Jag kallar det att jag ”fjäskar” för dem med vitaminer, så att betorna mår bra. Trots alla ansträngningar kan det ändå gå fel. Väder och vind kan vi inte rå för.
Det vackra fältet sträcker sig så långt ögat kan nå. Tillsammans utgör marken 16 hektar och på varje hektar ryms runt 50 ton rödbetor. Bortom fältet skymtas en vindmölla. Utsikten hade gjort sig perfekt som ett motiv på en tavla.
Vi går försiktigt mellan små gångar för att ta oss fram längst fältet utan att skada några plantor. Varje rödbeta räknas. På ett ställe böjer Göran sig ner, tar tag i blasten och rycker.
– Dessa är för små. De får stå här ett tag till så att de växer till sig.
Vi går en bit och gör ett nytt försök.
– Dessa är perfekta.
Rundvandringen går mot sitt slut och vi styr våra steg tillbaka. På detta fält kommer inte rödbetor tillbaka på sex år. Växtföljd kallas det. Jorden optimeras genom att man planterar olika grödor i tur och ordning på en given mark. Göran har ett knippe rödbetor i handen. Han tittar på dem igen och nickar belåtet. Om potatisåret ser ut att bli utmanande ser det ljusare ut för rödbetan.
– Vi har dubbel frökostnad och än har vi inte skördat här, så vi kan inte ta ut något. Samtidigt måste vi glädjas när det ser bra ut. Känslan är att vi har lyckats.
